Tycker det har varit en rätt märklig vecka. Det blir ju det när man är van vid att vara fem i en familj men plötsligt bara är två. Ja, plus katterna då. Men ändå. Bara två stycken människor i ett hus som brukar rymma många fler. Det blir lite ödsligt och tomt. Man inser att den där vardagen, den som man kan bli tokig på emellanåt, den är allt bra ändå. När alla är hemma och yoghurtförpackningarna tar slut i ett nafs och det ligger ensamma strumpor överallt som man blir irriterad på och man bråkar och gastar och kramas och pussas och tvättar och skojar och tjatar och borstar tänder och tvättar hår och handlar mat och handlar ännu mer mat och gör allt annat som görs då man är en familj. Och man inser att just det där kaoset, som är det vanliga livet, det är rätt fantastiskt. Men jag vet ju att barnen har det hur sommarlovsbra som helst utan väckarklockor och tidiga morgnar och istället springer de barbenta med kusinerna på Gotland. Vi två som är kvar hemma får därmed stå ut lite till. Och kanske är det rentav bra för oss alla att få längta efter det där vanliga.
I övrigt så har jag tänkt på löpningen. Det är ju så lätt i efterhand, när man fått en skavank, att tänka att det var ju dumt. Alltså, att det var dumt att man sprang så mycket. Och så går man runt och klandrar sig själv för det och är sådär jobbigt efterklok. Men näääää. Jag vägrar göra det. För att kunna vara efterklok så måste man ju gjort något först. Jag har aldrig varit så mycket för att göra saker på ett lagom vis. Jag tycker det är rätt trist faktiskt. Jag gillar att dra på och se vad som händer och testar man aldrig sina gränser, så vet man ju aldrig heller var gränsen går. Ibland måste man helt enkelt våga prova och testa. Ibland funkar det, ibland inte. Så med detta sagt har jag försonats med mig själv och blickar endast framåt och ser det andra som bra erfarenheter att dra fram när det passar.
Nä, nu tror jag att jag rabblar igenom veckan. Jag börjar med måndagen. Tja, då var jag uppe med tuppen och gjorde rörlighet och styrka.
Och sen tog jag tunnelbanan till jobbet.
Efter jobbet drog jag ner i omklädningsrummet och bytte om. Det hade visst varit fest där nere.
Knäppte på mig ryggan och joggade till naprapat-Johan (och för er som undrar vad han heter i efternamn så heter han Lind. Johan Lind. Naprapat-Johan.)
I Rålambshovsparken var det fullt fräs som vanligt med löpargrupper, uppträdanden och skateare.
Framme hos Johan visade jag lite av mina framsteg och sa som det var, att det kändes aningen bättre i kroppen. Tjong! Då fick jag ett nytt program att bita i, med svårare övningar! Så kan det gå. Johan filmade mig även när jag sprang på band och gav mig lite olika saker att tänka på. Sen jämförde vi filmen med den första filmen som Johan hade på mig, från första gången jag kom till honom för drygt en månad sen. Då hade jag väldigt ont i höften och det ser verkligen inte bra ut när jag springer. Nu såg det åtminstone lite bättre ut så det var ju bra. Sen sprang jag hemåt. Mötte en löpare med årets Stockholm Marathon-tröja på sig och jag ville gasta till honom att jag minsann också har årets, och fjolårets också för den delen, i och med att jag hade 2012-tröjan på mig. Men det gjorde jag inte utan sprang istället och tänkte på allt som Johan sagt att jag skulle tänka på och kände mig som värsta raketen när jag sprang genom stan. (Observera att det står kände mig.) Stannade klockan vid min gamla skola som nu var sommarlovsövergiven.
Jag gick runt och hejade lite på allt.
Hej stjärt.
Och här ett klassiskt klotter.
Och här står jag och i den tomma rampen. Gäller att passa på när det inte är några läskiga ungdomar i den.
Och precis när jag kom hem började det regna.
På tisdagen var det raka vägen ner och göra rörlighet och magstyrka. Försöker förstå de nya övningarna.
Och sen blev det chin-ups!
Därefter trampade jag iväg till jobbet i mina små indianskor.
Det är inte många skor som kvalificerar sig för mina springfötter men dessa är ett par gamla godingar som är riktigt sköna. På lunchen bytte jag om och joggade ner till Karlberg.
På fötterna hade jag Adiosen för det var dags för intervaller.
Bara att köra igång!
Hade först tänkt att bara köra joggvila men för att överleva la jag in kort ståvila på ett par ställen. Här står jag och vilar en minut innan jag kastade in kameran bland buskarna igen.
Rände vidare varv efter varv efter varv efter varv efter… Till sist var jag klar. Det kändes i benen att jag var det om man säger så. Nöjd med att sista intervallen gick snabbast!
Jag är lite ovan vid att köra korta intervaller på det här viset, det hör nämligen inte till vanligheterna, men jag har gjort det ett par gånger nu sista tiden mest för att jag känt för det. Har behövt lite nytt för skallen.
Det var den tisdagen. Jo, en grej till (som jag vet att jag visat förut). Det är den här sov-sprayen.
Det låter ju som en rätt knasig sak men den innehåller bland annat lavendel och kamomill och man sprutar den alltså på huvudkudden (jajamen). Jag gillar doften och inbillar mig att den fungerar. (Eller så gillar jag bara att ha massa ritualer för mig. Det kan vara så.) Nu har jag i alla fall även börjat ta den här lilla prylen i förpackningen bredvid som även den ska hjälpa en att slappna av. Den är som en miniroll-on som man rullar på t ex vristerna. Själv brukar jag rulla den lite på tinningarna också. Är ni intresserade av denna mini-roll-on-flaska så kan ni läsa om den här och nej, jag är inte sponsrad av Thisworks även om jag önskar att jag vore det. Det skulle nämligen göra mitt liv billigare.
Sen var det onsdag. Och jag var så trött, så trött. Det är otroligt intensivt på jobbet och det märks såklart allra mest när jag vaknar på morgonen. Tur då att jag börjar med rörligheten för även om jag stretchar och grejar och det inte alls är skönt, så är det trots allt ett någorlunda ok sätt att vakna till liv på. Man får i alla fall ligga på mattan precis i början. Tills det är dags för styrkan. Höll på att somna sittandes.
På onsdagslunchen var det dags för löpning.
Det blev en riktigt bra mil där jag försökte tänka på naprapat-Johans ord. Kände mig stark där jag klapprade fram längs vattnet bortom Pampas Marina. Efter jobbet var det dags att träffa Pekka. Det var ett tag sen sist i och med Stockholm Marathon och återhämtningsveckor. Vi snackade om senaste tiden och han kollade min höft. Vi hade diskuterat ifall vi skulle röntga den men efter att han kikat på den så tyckte han vi skulle avvakta då det med största sannolikhet är en muskel som strular. Sen gjorde vi upp en plan framåt som känns vettig och balanserad – och kul! Bara hoppas nu att jag får ha en bra sommar utan avbrott och att höften låter mig träna på. Efter detta promenerade jag Sveavägen fram i sommarsolen. Utanför en mataffär stod en vagn full av hoppressade kartonger. Rätt snyggt och jag tänkte på en massa annat som vore fint att pressa ihop, typ alla mina löparskor.
Och åh! Sen kom det bästa på hela veckan för Febe kom hem från sitt basketläger och vi hade en kväll med henne innan hon skulle flyga vidare till Gotland. Här är hon. Den efterlängtade!
Det är lustigt med läger. Det är som att barnen blir två år äldre på kuppen. Vi åt pizza och sen kramade jag henne non stop tills hon åkte igen.
Torsdag. Nu orkade inte ens Ali titta på mig när jag körde mmorgonproceduren. Jag håller med, lite tjatigt är det allt.
Det blev även pull-ups. Kuba var dock engagerad.
Följande serie blev det:
Sen blev det jobb och jag velade fram och tillbaka hela förmiddagen huruvida jag skulle kuta på lunchen eller kvällen. Men när klockan slog tolv och det var alldeles mörkt och regnigt utanför fönstret så bestämde jag mig för att köra på kvällen, särskilt då jag hade packat för tunna kläder. Och när jag kan träna på kvällen så är det egentligen skönare för då behöver jag inte stressa. Istället för spring blev det därmed goda köttbullar på lunchen.
Men sen kom ju kvällen och den mörka himlen hade försvunnit… men gaaaah! Så osugen jag var på att plåga mig. Jag väntade in i det längsta och höll på. Men till sist så var det bara att ge mig av.
Värmde upp och sen blev det ett tröskelpass. Det var ett tag sen nu vilket betyder att det var riktigt jobbigt! Dessutom så märkte jag att benen var lite trötta efter all styrketräning, för trots att jag bara använder min egen kroppsvikt så biter den uppenbarligen.
Fredag och midsommarafton! Men utan några barn hemma. Så. Himla. Konstigt. Saken var att vi egentligen skulle åka till Gotland hela gänget för ett par helger sen men det blev ju inställt pga jobb. När vi då försökte boka biljetter till midsommarhelgen istället så var såklart alla redan slut. Vilket betydde att vi fick stanna hemma, Olle och jag. Barnen gick det dock ingen nöd på, de hade det hur bra som helst där nere med min mamma, syster och deras kusiner. Själv startade jag upp dagen med ett distanspass.
Sprang ut mot Elfvik, förbi folk som kämpade med en midsommarstång och det hördes klirr från trädgårdar där folk höll på att duka. Tillbaka hemma efter 20 km blev det smoothie.
Och sen satte vi oss i bilen och åkte mot Sigtuna. Varför det? Ja, varför inte? Vi var barnlösa och sugna på att hitta på något kul. Vi var ju i Sigtuna nyligen och tyckte det var en perfekt utflykt och dessutom hade vi nu slagit på stort och bokat hotell. Vi lyssnade på The Cure. Herregud, istället för att åka till Sigtuna åkte jag tjugo år tillbaka i tiden. Kanske därför jag tog en sån här bild likt en annan tonåring.
Vi stannade till vid Steninge Slott på vägen. Träden var sådär slottsfina.
Och slottet var precis lagom stort. Alla mina rehabgrejer skulle nog kunna rymmas på övervåningen.
Här står jag och ser ut som att jag vore fem år.
Trädgården var oändlig och det var som en märklig, trolsk stämning när vi vandrade runt.
Hej människodjur.
Faktiskt lite så jag känner mig när jag springer och det går fort och jag känner mig stark (bortsett från brösten då). Ja och här står Olle med sin excentriska scarf. Att vandra runt bland historiska saker är verkligen bland det bästa han vet så han var riktigt nöjd.
Efter detta så åkte vi till hotellet.
Ojojoj. Sen drack vi te och åt nybakade scones som nog var de godaste jag någonsin ätit.
Vi satt där i lugn och ro som två pensionärer. Därefter drog vi upp på rummet och läste. Den här håller jag på med just nu. Inte så förtjust i den än tyvärr.
Hepp, då var det dags för middag!
Jag tog en alkoholfri öl till att börja med men jag måste säga att detta var att ta i. Namnet alltså, eller payoffen. FUN. Nä, en alkoholfri öl kan vara god men ”fun” är det inte, det kan vi enas om.
Till maten drack jag dock ett glas vin – för första gången på evigheter! Det har liksom bara blivit så, jag har inte varit sugen på det så länge jag kan minnas. Och dessutom har alltid ett viktigt träningspass hägrat runt hörnet. Men nu drack jag alltså, det var rätt gott ändå, och det blev så att säga riktigt ”fun”. Ibland var vi tvungna att göra små pauser i snacket för att ta upp mobilerna och titta på gölliga kort på barnen innan vi fortsatte pladdra. Jo, kolla den här fina efterrätten:
Vi somnade och vaknade till en lördag i Sigtuna. Jag smög upp och gav mig ut. Aldrig i livet att jag missar att springa på ny mark!
Sigtunaborna är kända för att vara stolta över sin strandpromenad och jag förstod varför.
Jag hittade en löparbana där jag drog av några varv.
Och gjorde några armhävningar. Men det gjorde ont i händerna.
Sen joggade jag tillbaka till hotellet.
Duschade och väckte Olle. Sen åt vi frukost och hade det allmänt jättebra.
Fast sen fick det räcka med Sigtuna. Full fart mot Stockholm! När vi kom hem var det soligt och fint och jag drog fram alla rehab/prehab-prylar.
Men istället för att använda alla prylarna så somnade jag. Vaknade till då och då men det var omöjligt att vakna till liv. Det är som att jag har en massa trötthet i mig som kräver att få komma ut. Jag måste bara härda och spurta två veckor till innan det är semester, får ta små slumrar fram till dess. När jag till sist tog mig samman och satte mig upp var det dags att ta tag i skiten. Gjorde bland annat detta:
Och detta:
Både Olle och jag skulle springa på eftermiddagen. Båda hade djup ångest inför sina pass. Olle tycker att det ofta går så kasst när han springer sina rundor men jag har kommit på vad han gör fel. Han värmer nämligen aldrig upp utan rusar på från första sekund vilket betyder att han får mjölksyra på direkten. Så nu fick han uppvärmningsinstruktioner av mig innan han gav sig av. Och sen gav jag mig av själv.
För egen del stod det tröskelpass på schemat och idag körde jag lite längre än sist. Ut förbi Hustegaholm och vidare. Jag får alltid en sån konstig känsla av mixen av att det är jättevackert ute men att man samtidigt gör något jobbigt. Det blir liksom en hemsk men ändå härlig känsla av det. Jobbigt? Ja. Jättejobbigt? Ja. Men jag kände mig ändå lite starkare än förra gången. Kom hem och var nöjd och Olle också för uppvärmningen hade visst gjort susen för honom. Sen tänkte jag att det fick räcka för idag. Men då jag kom upp på övervåningen såg jag den här stången glo på mig.
Så det var bara att svinga sig upp.
Bra, gör du en anteckning är du snäll?
Sen började jag packa inför Gotland även om det är två veckor dit. Längtar man så gör man.
Idag gick jag upp tidigt för att äta frukost tidigt för att springa tidigt för att hinna göra andra grejer innan det blev för sent.
Ett par timmar senare gav jag mig av på långpass.
Det var söndagstomt ute. Jag bestämde mig för en dittenochdattenrunda dvs springa lite kors och tvärs. Således började jag med att springa bort till Lidingöloppsstarten men fortsatte uppe på stora vägen, vidare förbi Ekholmsnäs och ännu en bit. Där vände jag tillbaka och sprang sedan in mot stan. Efter Lidingöbron drog det ihop sig och började blåsa rejält. Vidare längs Husarviken, tog sen Fiskartorpsvägen bort till Frescati och förbi Naturhistoriska Muséet, rundade så att jag återigen var vid Stora Skuggan. Där drack jag en energidryck, mest för jag var sugen på det, och vände tillbaka. Nu blev det plötsligt ett riktigt skitväder, det blev mörkt, himlen öppnade sig och regnet öste ner. Några stackare med barnvagn försökte ta skydd under ett träd men själv studsade jag fram och tyckte inte det minsta synd om mig själv. Jag hade nämligen sms:at med min pappa på morgonen som efter fem strapatsrika dygn har seglat från Tjörn till Shetlandsöarna. Det hade blåst 24 m/s (stormvind), så hårt att vindgivaren i masttoppen hade lossnat. Men idag hade de slutligen kommit fram till Shetlandsöarna och det hade varit blå himmel, strålande morgonsol och blankt vatten. Med detta i åtanke var det bara att fräsa på i ösregnet för några 24 m/s var det ju inte tal om. Stannade klockan på 31 km.
Sen hem för att göra mangosmoothie.
Och där var nästan veckan slut. Hoppas ni alla mår bra och är friska och springer som den där statyn på Steninge Slott med guldvingarna på ryggen. Det hoppas även jag få göra här i veckan trots att höften fortsätter smågnälla lite. Men det löser sig för det har jag bestämt, bara att rehabba vidare. Äsch, nu lyssnar vi på en annan fantastisk låt av Soko och tittar upp i träden tillsammans.
Vi ses.
