Den här veckan har känts lite sådär insiktsfull. Eller nja, inte så att jag tänkt en massa geniala nydanande tankar men små grejer har gått upp för mig och slutligen landat i skallen. En sån grej är maten som jag snackade om i förra veckan. Den här veckan har jag haft med mig matlåda till jobbet nästan varje dag, och därmed ätit riktigt ordentligt och bra. Mycket bönor och linser har det blivit. Vilken skillnad! Jag har känt en helt annan energi när jag kutat och jag inser att detta är något jag borde insett för länge sedan. Träna, äta och sova. Det funkar liksom inte när man slarvar med en bit, även om man måste vara snäll mot sig själv och inse att det ibland är övermäktigt att lyckas perfekt med alla bitar samtidigt som man har ett liv i övrigt att sköta. Min syster och mamma var på mig redan i somras på Gotland när jag kastade i mig filmjölk till lunchen… Så ok, jag erkänner. Ni hade rätt. Jag borde tänkt mer på maten.
En annan sån där liten insikt fick jag en dag när jag sprang hem från jobbet. När andningen och stegen plötsligt var i perfekt harmoni. Då kände jag att allt det här jag håller på med, kutandet, det är ju inte bara en sport. Det är en konstform! Och jag fantiserade vidare om hur jag ska nöta vidare i konstens tecken tills jag blir jättegammal. Förfina och förbättra (sen att man kommer se ut som en stel skyltdocka som springer, det är en annan sak). Men insikten var alltså att det liksom är det det handlar om, inte bara en massa minuter och sekunder hit och dit. Nu gillar jag ju i för sig det här med minuter och sekunder också, jag gillar att tävla mot mig själv. Men det var ändå som att jag fick ett lugn i mig och blev påmind om glädjen som måste finnas där för att man ska nöta vidare.
Mitt knä börjar bli lite bättre, tror jag. Hoppas det är min dagliga rehab som gjort resultat, för det är så trist att det bara måste ge något. Och denna gång ska jag inte lägga av just då utan ordentligt nöta vidare. Stretchen däremot. Ja, den kämpar jag också på med men tycker inte att jag blir ett dyft mjukare.
Två saker till innan jag dundrar igenom veckan. Jag har hittat den perfekta gummisnodden. Bara en sån sak! Såhär ser den ut, typ som en bläckfiskring.
Det kanske är det där bläckfiskaktiga som känns så snällt mot håret. Den kommer dock inte från havet utan från & Other Stories.
Och jo, en annan sak. När ni skriver trevliga frågor och kommentarer så kan det ta ett tag innan jag svarar. Jag hänger nämligen bara vid bloggen en stund på söndagen. Om jag försöker mig på att kila in på bloggen någon annan dag, och barnen kommer på mig, då får jag genast skäll och det gastas saker som ”Men du har lovat att bara skriva en gång i veckan!”. Så nu vet ni. Jag svarar alltså men det kan ta en liten stund. Jahapp, såhär var veckan i övrigt:
Jag startade upp måndagen med en ullkavaj på mig. Ni kanske vet det där H&M-samarbetet med Isabel Marant? Som folk gått man ur huse för? Det gjorde inte jag. Men! Jag gick förbi H&M förra helgen och då hängde den här lilla ullkavajen kvar – på barnavdelningen. I storlek 152. Satt som en smäck. Sen att Isabel Marant hade en vision om att den egentligen skulle vara lite over size och hängig struntar jag i. Så detta var jag nöjd med där på måndagen. Spring utan ullkavaj blev det på lunchen. Vanlig distans.
Det var väldigt blåsigt och ordinärt.
När jag skulle hem blev det lite mer spring.
Hittade min pappa vid brevlådan hemma men det var knappt så jag såg honom, så mörkt var det.
Efter förra veckans mörkerspring var jag sugen på att springa så mycket som möjligt i dagsljus denna vecka. Så det blev lunchspring igen där på tisdagen.
Värmde upp och sen blev det ett tröskelpass som var precis så plågsamt som det ska vara. Därefter tillbaka till jobbet och en massa jobb.
Och tada, här har ni den – matlådan! Det är massa olika lager med grejer. Tusen gånger bättre än fil och sushi.
För när jag sen skulle springa hem i novembermörkret så var det med en jäkla energi!
För övrigt första gången på länge som jag hade musik i öronen. Jag har liksom varit så trött på all musik, allt ljud. Men nu kändes som att jag flög fram med detta i öronen, även om klockan inte riktigt visat att jag gjort det. Skitsamma, känslan var på topp!
Tidigt på onsdagmorgonen gav jag mig ut i mörkret igen. Blev oerhört förvånad när jag sprang förbi fotbollsplanen och såg en tjej som höll på att göra utfallssteg. Var sugen på att ta kort på henne men det hade jag inte tid med, och hon hade säkert undrat vad jag höll på med. Men det hör inte till vanligheterna att se någon annan uppe och skutta, förutom taxichaufförer och en och annan trött hundägare. I alla fall. Backen gick bra även om det var rätt halt på sina ställen. En lurig årstid det här, i alla fall såhär tidigt på morgonen. Halt med vanliga skor men på tok för mycket överkurs att springa med dobbskor. Efter backen var benen trötta och jag begav mig hemåt.
Blev lite stressigt så det blev gröt och kaffe i bilen igen.
Fast fasiken vad sakta man får köra när man inte har något lock!
På lunchen blev det en rask distansmil.
Jag såg ett sånt där military-gäng. En storvuxen man stod och gastade på en stackars grupp som bar bildäck fram och tillbaka. Ja, det måste ju så klart varit frivilligt, men jag kan ändå inte undgå att börja fundera över vad som är så kul med bära däck under det att en arg man vrålar åt en. Absolut att pepp kan ge extra kraft och vilja, men denna typ av träning känns för mig som att mot betalning syssla med sånt man normalt sett brukar göra i sibiriska straffkolonier. Nog om det, starka blev de säkert.
På torsdagen var det så väldans grått ute. Lyckades uppbåda inre krafter och bytte om till lunchspring.
Ner till det grå vattnet.
Där det blev ett tröskelpass som var riktigt jobbigt – särskilt eftersom jag förutom att plåga mig själv, dessutom behövde parera alla vattenpölar. För egen del kan jag gärna plaska rätt fram i dem men det känns aningen oartigt att skvätta ner alla oskyldiga promenixare. Uteduschen kändes hur som helst malplacé den här regniga dagen.
På kvällen bar det av hemåt.
Regnigt och riktigt blåsigt var det. Men väldigt juligt i alla fönster så det var fint. Kan bli så imponerad av alla som orkar sätta upp tusentals ljusslingor och pryttlar. Snart ska ju allt ner igen! På Lidingöbron hade 305 cyklister tagit sig över bron mot ön.
Återigen, en helt annan energi på eftermiddagen tack vare medhavd lunchlåda. Dock tror jag att det även är järntabletterna som börjar verkar.
Och sen kom fredagen som blev en så himla bra dag. Jag startade upp den med morgondistans.
Bara 23 cyklister hade cyklat in mot stan.
Efter dusch och frukost så blev det en helt fantastisk föreläsning på jobbet av Gudrun Schyman. Så otroligt kunnig och inspirerande var hon. Föreläsningen handlade om jämställdhet och man fick sig en hel del att tänka på. Här ser ni mig bakifrån då jag försöker krama ur lite extra kunskap.
Sen fortsatte dagen med en stor presentation och känslan efteråt, när det gått bra och man är sådär trött i skallen och det är fredag och man ska hem för att ha släktmiddag, ja den känslan är oslagbar! Glad i hågen rände jag hemåt.
Och med start här på fredagkvällen så har sen helgen varit ett enda stort firande. Febe fyllde nämligen 10 år nu på söndagen så först var det släktfirande på fredagen. Och på lördagkvällen firade vi lite till i förskott. Men först sprang jag på morgonen.
Först en lång uppjogg för att trötta ut både benen och skallen innan jag avslutade med ett tröskelpass. Åh, det var jobbigt. Endast skönt efteråt. Då åkte jag in med Febe till stan. Jag behövde köpa ett lager nya yllstrumpor. Nu kommer man ju bo i dessa fram till… april?
Sen på kvällen firade vi Febe i förskott (igen) på Nero. Här är mitt gäng:
Efter alla linser och bönor i veckan var det dags för ett rejält köttlass.
Satan så gott det var. Jag drack sån här öl till.
Efter detta drog vi hem och jag stekta tusen pannkakor samtidigt som jag rehabbade och rullade runt på min foam roller på köksgolvet. Några pannkakor blev därmed lite brända men överlag gick det hela bra. Pannkakorna behövdes nämligen till idag, söndag. För idag fyllde vår fina Febe tio år! Nä, det går inte att fatta. Tio år. Hon som alldeles nyss hade storlek 56 i kläder och bara var en liten plutt. Efter brakfrukosten så skulle Febe iväg med några kompisar och det var ju lite bra för då behövde jag inte ha dåligt samvete över att jag drog iväg på ett långpass. Minus två grader visade termometern vilket betyder att jag med mina förfrusna fingrar fick dra fram skidvantar.
Det ser ju lite lustigt ut men jag blir galen av att kuta med iskalla, kritvita fingrar. Då får man hellre se ut såhär.
Sprang först in mot stan och sen ända ut till Biskopsudden. Sån underbar dag! Alldeles vindstilla. Trodde jag. När jag vände insåg jag att det blåste rejält och jag fick kämpa på för att hålla tempot. Tog en extrasväng ut till Stora Skuggan innan jag slutligen sprang över bron och hemåt igen. Det var premiär för vintertights men trots detta så tycker jag att jag blir stel av kylan. Inser också att jag har ett klent förråd av just vintertights. Det kommer behöva utökas om jag inte ska tvätta dygnet runt. Ah, det är dyrt att hålla på att kuta mycket. Nä, nu avslutar jag detta med en bild på en brosch som jag fick av tio-åringen här i veckan.
Sånt som inte kan köpas för pengar. Sista grejen då för er som ännu är vakna: Jag har fått en startplats till Berlin Marathon 2014! Yeay!!! Ok. Vi hörs. Hej.
