Nja. Jag tog i lite där i rubriken. Jag rentav ljög er rätt upp i ansiktet! Men det är ju sånt man kan roa sig med när man har sin egna blogg. Jag är varken smidig som en katt (än) eller stark som en ilsken isbjörn (än). Men det går framåt så kanske om ett par månader eller så. Och det tack vare naprapat-Johan som gett mig övningar som jag roar mig med varje dag. Eller rättare sagt: varje dag gör jag rörlighetsövningar och varannan dag gör jag styrkeövningar. Förutom detta så har jag dragit ner på mängden rejält, främst genom att inte springa dubbelpass. Det är trist, jag gillar ju att springa dubbelt, men jag tror det är så kroppen vill ha det just nu. Jo, jag vill också passa på att tacka för alla fina och kloka kommentarer. Tack! Bara så ni vet: jag svarar alltid på kommentarerna men det kan ta sin lilla tid. Det är inte så att jag inte bryr mig för det gör jag såklart. Jag har bara lite ont om tid. Hur som helst så är det trevligt att få fina kommentarer just när man behöver dem som mest dvs när allt inte går som på räls. Då är det extra trevligt att ha en blogg.
Måndagen började med att jag sprang till naprapatbesöket.
Jag hade dock varit lite väl optimistiskt så jag fick spurta rejält sista biten genom Rålambshovsparken. Jag kom fram en minut i halv åtta, precis i tid! Då gick Johan igenom alla mina övningar och det var sorgligt att se hur svag och vinglig jag var. Det enda som var bra med det är att det är lätt att göra framsteg så man till slut blir den där katt-isbjörnen. När jag var klar så sprang jag vidare till jobbet där det blev dusch och frukost. Resten av dagen jobbade jag, mestadels i den här ställningen som nog inte hade fått naprapatgodkänt (nix, jag har inget jättesår på benet, det är något jox på linsen).
På kvällen blev det lite cykel och alla övningarna.
På tisdagen vaknade jag och hade halsont. Inte mycket men liksom en klump i halsen som kändes när jag svalde. Är det något jag är försiktig med så är det att träna när jag känner av halsen. Då blir jag plötsligt jätteordentlig. Så istället för springa blev det att dra fram juicearsenalen.
Och sen åkte jag till jobbet iklädd min såkallade trollkarlsrock som jag är väldigt nöjd med.
På lunchen åt jag fina dumplings.
Som tur var blev det snart onsdag och halsen var bra! Ibland lönar det sig att vila. Istället för morgonjogg blev det lite trampande i garaget.
Inte så jättelänge men jag såg till att bli bra uppvärmd för att sen göra mina rörlighets- och styrkeövningar. På eftermiddagen vinkade jag av barnen på Centralen. De skulle åka själva till Göteborg för första gången, så det var rätt stort det hela. Och sorgligt. Fastän de bara skulle vara borta några dagar så hade jag glansiga ögon där jag stod på perrongen och tittade på dem genom fönstret.
Nu satt de där alldeles duktiga och förväntansfulla. Liksom stora och små på samma gång. Herregud, jag hade kunnat hulka rätt ut men lyckades bita ihop och sansa mig. När tåget började rulla, och vi hade kastat massa slängpussar till varandra, så sprang jag med en bit längs perrongen. Som på film. Sen var de borta i horisonten. På kvällen blev det löpning.
Jag kände för att chocka kroppen med något jag inte brukar köra så det blev 800-metersintervaller i kvällssolen. Kände mig rätt stel till en början och tiderna hade inte fått någon att trillat av pinn, men sista intervallen gick fortast och jag kände mig trots allt nöjd.
På torsdagen var det samma morgonvisa: ner till cykeln i garaget.
Jag lyssnade på Värvet och Markus Krunegård. Det var ett bra snack.
Efter detta så skulle man ju egentligen varit ledig och demonstrerat eftersom det var 1 maj. Men jag och Olle hade massor av jobb, och det var därför barnen hade rullat iväg till farmor och farfar i Götet. Själva gjorde vi kaffe och satte igång att jobba med kommunikation istället för demonstration.
Vi hade trevligt sällskap. Katterna gillar alltid när man sitter hemma och jobbar, de är ena sällskapssjuka rackare.
Senare på eftermiddagen tog vi en paus och jag bytte om.
Det blev en riktigt bra tur ut till Elfvik. Det var kyligt men vackert. Jag avslutade turen nere i hamnen. Där blåste det och jag kände att jag levde. Vind brukar ha den effekten på mig.
Hem till magstyrka i trädgården.
Men dagen var inte slut där. Jag och Olle fick ett infall och plötsligt satt vi i bilen på väg in till stan för att äta middag. Jag hade rött läppstift för första gången på evigheter. Tittut.
Och här står jag nu och det hade blivit fredag. Fördelen med att sitta hemma och jobba är att man kan bestämma över sina tider själv så på förmiddagen gav jag mig ut på ett tempopass.
Det var ett klassiskt 3×5 km-pass och jag rände in mot stan. Men vad det blåste! Det satte lite käppar i hjulen för mig men jag slet på så gott jag kunde. Lyckades tappa hårbandet i vinden. Jag undrar faktiskt hur många hårband jag tappat på just mina tempopass när jag kutar från Lidingö ut mot Djurgården, det har blivit några stycken. När jag var tillbaka hemma så blev det rörlighet och kanske, kanske att jag tyckte att det kändes lite, lite lättare. Sen var tanken att jag skulle göra kokostoppar. Fråga mig inte vad som gick fel men det blev en enda stor kokosåker av det hela. Olle tyckte det var väldigt kul. Jag bytte strategi och sa att jag hade gjort kokosflarn.
På kvällen kom mina föräldrar på middag. Och efter bilden på kokosåkern känner jag nu ett behov av att visa att jag inte är helt förlorad i köket. Därför får ni nu stå ut med två matbilder (och nu struntar vi i att det är typ världens lättaste grejer att laga). Se så fint!
Sen kom lördagen. Då brukar jag inte köra långpass men i och med att jag skulle spendera söndagen på kontoret så fick jag ändra om i schemat. Efter frukosten fyllde jag handflaskorna med samma dryck som de ska köra på Stockholm Marathon.
Och gav mig av.
Gårdagens tempopass satt kvar lite i benen men ändå kändes det helt ok. Jag sprang in mot stan för idag var det dags för den långa rundan på 40 km. Vid bensinmacken, precis innan Lidingöbron, så såg jag plötsligt ett band av löpare komma springandes från Islingehållet ner mot gångbanan. Våra vägar flöt ihop och plötsligt befann jag mig i raddan av löpare, som en i gänget. När vi passerade en funktionär passade jag på att fråga vad det var för lopp – men hon svarade att hon inte visste! Goddag i yxskaft, tänkte jag. Sen när det visade sig att det var Lidingö Ultra så insåg jag att hon måste trott att jag undrade över vilken av distanserna som de sprang, eftersom man kan springa antingen 10, 26 eller 52 km. I alla fall, jag sprang där i riktning mot Lidingöbron och kom upp jämsides en tjej. Som då plötsligt sa ”Heja Tove!”. Men så trevligt, en bloggläsare som kände igen mig! Det var även hon som informerade mig om vad det var för lopp. Det borde jag ju vetat som bor på Lidingö och allt. Hur som helst, om du läser det här, du trevliga prick, så hoppas det gick bra för dig, du såg stark ut! (För övrigt var även Olle ute och sprang där på lördagen. Han skulle springa en mil men råkade helt ovetandes springa in på Lidingö Ultras 50-kilometersbana, bara några kilometer innan mål. Dessutom hamnade han i täten så folk längs banan hejade nåt våldsamt och skrek ”Härligt! Vilken insats!” när han kom lufsande. Han fick också några märkliga blickar från dem som sprang om honom, de undrade väl vad det var för gök som plötsligt var med och aspirerade på medaljerna i Lidingö Ultra. Olle själv tyckte dock att det var en härlig upplevelse med all denna uppmuntran och sa att han skulle göra om det nästa år.) Själv sprang jag i alla fall ut mot Djurgården (tappade inte hårbandet, det gör jag bara på tempopassen), och sen vidare genom stan, runt hela Söder och så tillbaka hemåt. Totalt 40 km. Tjong! Gav mig själv en mangosmoothie efteråt.
Kändes bra att ha fått till ett rejält långpass, det var ett tag sen nu efter skador och lopp. Därefter in i mitt lilla kyffe där jag var duktig och körde rörlighetsövningarna. Men det här rummet alltså. Det är förlorat. Det blir bara fler och fler skumgummirullar, yogamattor, vikter och gummiband där inne… Ja förutom alla löparskor, jackor, vattenflaskor, hårband….
Lite senare på dagen var det dags att köra styrkeövningarna. De tar egentligen inte så lång tid men ändå är det lite segt att dra igång och bara få det gjort. Särskilt när man redan tycker att man varit duktig som kutat fyra mil. Mitt trick då är att dra på mig en leopardoutfit. Funkar alltid. Här gör jag ingen övning utan står bara och leopardposerar.
Idag, söndag, var alltså vikt för jobb på kontoret. Men jag hann med en morgonjogg innan vi åkte in.
Idag var det dags för Lidingöloppet MTB i mina hoods så jag värmde upp banan åt cyklisterna. Söta triangelgubbar höll mig sällskap.
När jag sprang där, på aningen stela vader efter gårdagens 40 asfaltskilometer, så blev jag påmind om hur mycket jag älskar att springa på morgonen. Det är tusen gånger bättre än att cykla i garaget.
På slutet av passet började det dyka upp cyklister som värmde upp så då passade det bra att bege sig hemåt till rörlighetsövningar och frukost. Sen var det bara att åka till jobbet.
Alltid lite segt att dra in på ett kontor när solen skiner. Men då är det bra att jobba i ett glashus!
Ikväll blir det ett till pass för idag får jag köra dubbelpass har jag bestämt. Trots en sjukdag och mindre mängd än vanligt blev det ändå en rätt anständig vecka rent milmässigt sett. Känslan i kroppen då? Tja, jag är inte riktigt där jag önskar att jag var men så länge jag är hel och känner att kroppen byggs upp istället för tvärtom så är jag nöjd. Jag gör mitt bästa för att ha det där som kallas tålamod. Stockholm Marathon närmar sig med stormsteg och i en drömvärld hade jag känt mig starkare än förra året. Men efter en lång period med dåliga blodvärden, en skadad fot och höftkrångel så är jag faktiskt bara glad om jag får stå på startlinjen och känna mig någorlunda stark. Får jag det, så ska det hur som helst bli roligt att springa och göra sitt bästa!
Sist men inte minst, tre grejor:
1. Sugrör från Granit.
Hur fina är de inte? Får man dricka öl med sugrör? Jag tänker i alla fall göra det i sommar.
2. Finsk lakrits.
Tyvärr är det inte bara jag som har upptäckt de här påsarna. Jag gillar de med citron eller mint i allra mest men dessvärre verkar resten av Lidingös befolkning göra detsamma. Och nix, jag tänker inte avslöja vilken Ica jag köpt dem på.
3. Mandelmjölk.
Gud vad det snackas om mjölk, att vi dricker för mycket osv etc. Är det verkligen så? Jag önskar det fanns en expert som man kunde lite på, som visste sanningen om detta. Hur som helst så blev jag lite nojig av allt mjölksnack så jag köpte sån här mandelmjölk. Det borde inte kallas mandelmjölk för det finns ju inget som påminner om mjölk. Kanske är det en vanesak men när jag tog det i kaffet var jag tvungen att hälla ut hela koppen. Så tills den där experten, som är 100% tillförlitlig, dyker upp, så dricker jag vidare av den vanliga komjölken. Om inte någon av er kloka bloggläsare kan övertyga mig om att jag borde vänja mig vid mandeldrycken.
Ajöss.
