Det kändes som att det skulle vara vinter för evigt. Ja, där i januari så var det som att det var fysiskt omöjligt att det någonsin skulle kunna bli varmt ute igen. Men nu plötsligt så har man fått ränder av shortsen, det luktar hägg och syrén i kvarteret – och jag har börjat göra iskaffe! Men hörrni. Småfåglarna. De håller på att ta kål på mig. Jag förstår att de är överlyckliga över all fågelkärlek i luften, men jag kan inte sova. Hör ni det, ni måste sänka rösten utanför vårt sovrumsfönster! För jag vaknar för tidigt och kan inte somna om och det är inte alls bra för löpningen. Och när jag väl har lyckats somna om så ringer väckarklockan som jag, sen i vintras, haft inställd på fågelkvitter. Det har jag nu ändrat till hällregn. Jaja, man ska inte gnälla. Man vänjer sig som med allt annat. En sak jag dock inte tror att jag någonsin kan vänja mig vid är att inte äta godis. Det kan vara det svåraste jag vet. Den här veckan har jag lyckats med att inte äta något godis måndag, tisdag och onsdag. Sen sprack det. Detta godisförbud handlar endast om att det känns osunt för insidan av kroppen att äta färgämnen och socker vareviga dag. Nästa vecka ska jag försöka lyckas med att ha godisförbud fyra dagar. Återkommer med om hur det gått.
På den godisfria måndagen blev det inget spring på morgonen. Trots att kroppen kändes oförskämt pigg två dagar efter halvmaran. En helt annan känsla jämfört med känslan efter Women´s Health Halvmarathon. Jag var dock klok och sansad och sparade krafterna till kvällen. På lunchen köpte jag ett kilo kokos.
När jag kom hem från jobbet så var jag, tro´t om du vill, riktigt sugen på att plåga mig. En känsla jag saknat under lång tid. Det är ju helt normalt att känna lite ångest inför ett jobbigt pass, det hör ju till, men för mig har det känts på ett annat vis den här tiden då jag nog pushat kroppen för hårt. Då har känslan liksom haft en djupare ångestladdning. Men nu var det inte så utan benen var sugna på att pinna på.
Jag sprang ett tempopass ut mot Hustegaholm och det var en vacker kväll att plåga sig i. Kom hem och avslutade med rörlighet.
På tisdagen startade jag inte heller med spring. Såg istället ut såhär med en kjol som prasslar på ett märkligt vis när man går:
På lunchen däremot så klämde jag en mil och den gick i en rätt rask takt. Återigen blev jag glad över att kroppen var med på noterna och att få känna att saker och ting kanske ändå är på väg åt rätt håll (även om jag tycker det går för låååååångsamt).
Efter att jag hade knegat klart och kommit hem så bytte jag om igen. Inte för ett mastodontpass utan för en kortare tur för att mjuka upp kroppen. Jag skulle nämligen göra dagens rörlighet samt styrketräna efteråt.
Hade aningen känsla i mitt vänsterknä men inget alltför alarmerande.
Det blev onsdag och jag skulle sprungit på lunchen. Jag hade dock mycket att göra och kände hur tiden började rinna iväg. Bestämde mig för att skjuta på löpningen till kvällen. Kanske att jag skulle hunnit men det var tröskelintervaller på schemat och jag hatar att känna mig stressad när jag ska köra kvalitetspass. Så istället åt jag det här lasset på Brickan.
Det var lite småruggigt när jag kom hem och nu önskade man allt att man hade kutat på lunchen. Men det var bara att ge sig ut! Schas iväg!
Sprang 3×10 minuter. Känslan var bra även om jag ännu saknade trycket i steget och den där styrkan i benen. Och den riktigt bra farten. Snälla, kom tillbaka! Sen var det måndag-hela-veckan-känsla när jag återigen körde min rörlighet. Den här klassikern är en av övningarna jag gör.
Inga konstigheter för en normal människa men jag är ju inte normal när det kommer till rörlighet. Ni ska veta hur ont det gjorde för mig i början!
Torsdag morgon och dags för en hederlig springtur till jobbet. Soligt var det också.
Åh det var så otroligt skönt att springa, liksom utan att behöva tänka och känna, sådär när kroppen sköter sig själv. Fick lite av en insikt där på Lidingöbron, kände att den där riktiga löparglädjen var tillbaka! Den har i för sig aldrig lämnat mig men när det går tungt och bakåt istället för lätt och framåt, ja då är det inte alltid en dans på rosor. Men nu gick det alltså lätt att springa och jag hade inte ont någonstans, och det är tusen gånger viktigare än exakt vilket resultat jag får på ett lopp (även om det också är viktigt för mig, ska inte låtsas som något annat).
Framme!
Nere i omklädningsrummet stretchade jag på golvet och insåg att jag hade råkat matcha naglarna med mina handvärmare. Proffsigt!
Sen åt jag ägg med kaviar i öppet kontorslandskap. Vet inte hur populärt det var.
Det jobbades på. Efter jobbet drog jag ner i omklädningsrummet igen.
Var beredd på att det skulle gå lite segt hemåt men nejdå, det gick riktigt bra! Om man ändå kunde fånga den där känslan och spara någonstans (typ i en sån där gammal svart filmburk man hade förr i tiden innan digitalkamerornas tid) och ta fram när det känns segt… Hemma blev det iskaffe. Tog två sekunder att dricka upp det.
På fredagen sprang jag återigen till jobbet.
Tog en extrasväng och glodde en stund på motorvägen borta vid Naturhistoriska. Minns när jag sprang här i vintras om morgnarna och det var alldeles becksvart
Insåg att jag hade tappat mitt pannband på vägen. Det var synd, det hade behövts, det såg ut som att jag hade antenner på skallen.
Mötte några Canadagäss på vägen. De hade fått ungar. Ungarna var liksom alldeles neongröngula så jag var tvungen attt fota dem. Den där knasiga färgen syns dock lite dåligt men morsan och farsan väste till mig så jag vågade inte springa närmare än såhär.
Efter 15 km parkerade jag vid jobbet och gick och köpte en kaffe.
Tyckte de nyduschade, fräscha människorna i kaffekön glodde på mig. Kan ha varit för att jag hade världens svettigaste ryggsäcksrygg, insåg jag nere i omklädningsrummet.
Dusch och sen fixade jag blå ögonlock. Det var ju ändå fredag.
Resten av dagen var det jobb och hejdå till två roliga jobbkompisar som skulle sluta. Och på kvällen hade vi gäster i kvällssolen. En mycket lyckad dag.
Det fina vädret var kvar när jag vaknade på lördagsmorgonen. Jag åt frukost i solen och återigen kände jag den där längtan efter att springa. När maten smält, och jag även hade hunnit vika galet mycket tvätt, så drog jag på mig springskorna och gav mig av.
Det blev uppjogg följt av ett tempopass som var uppdelat på tre block: 8+4+2 km. Förra året vid den här tiden sprang jag lite tuffare pass, nu har vi medvetet valt att korta ner för att inte pressa kroppen för hårt. Trots att jag inte riktigt lyckades komma ner i tiderna som jag ville så kändes passet bra, i alla fall bättre jämfört med för några veckor sen. Jag övar mig på att säga till mig själv, att det kommer ta lite tid och att det är helt ok. Jag önskar dock att jag hade en hare att springa med på de här passen. En robothare som jag kunde skruva upp och köra igång precis när det passade mig och som alltid var villig och pigg i benen. Hen skulle hålla de perfekta tiderna och aldrig snacka medan vi sprang. Vilken dröm det vore. Bäst av allt var att jag hittade fredagens tappade hårband när jag efteråt stannade för att stretcha vid en bänk. En snäll människa hade hängt upp det och sånt där måste vara ödet, att jag stannade precis just där för att stretcha, och därmed hittade det. När jag kom hem var jag sugen på att pusta ut i en solstol men de var redan tjingade.
Kaffe? Jajamen.
Efter lunchen tog vi en tur till stan. Vi åt glass på Brillo. För er i intresseklubben kan jag informera om att jag tog jordnöt och pistage.
Sen struttade vi runt i ett sommarstockholm. Jag glodde lite på örhängen med det här gänget.
På söndagen, ja idag, var det dags för långpass. 30 km stod på schemat, återigen lite kortare än det sista jag brukar köra två veckor innan ett marathon. Strax innan klockan tio gav jag mig iväg i det ljumma vädret.
Tog ett par steg men vände tillbaka för att ta på mig solbrillorna. De behövdes idag. Bestämde mig för att springa ut mot Djurgården. Vid lilla Djurgårdsbron var det full rulle. Det var någon slags veteranbilsfestival, fullt av allt från gamla brandbilar till bubblor och jag vet inte vad. Lite trevligt för det fanns rätt mycket att glo på medan man sprang. Flera Stockholm Marathon-grupper ute men annars ovanligt tomt på löpare, tycker jag. Mina steg kändes lätta, ibland fick jag bromsa mig från att springa på för fort. Ute vid Waldemarsudde vände jag tillbaka och på hemvägen fick jag lite skön vind i ansiktet för det var rätt varmt. Mina små handflaskor var helt länsade när jag tryckte av klockan på 30 km. Det blev en bra tur i lagom fart.
Vi drack hallonsaft i trädgården.
Jag får ännu lite ont i min högra höft efter de längre passen men fortsätter jag traggla på med hemmastyrkan så hoppas jag det ska bli bättre med tiden. Jo förresten, tänkte visa mina öron för er. Jag har nämligen ett nytt örhänge. Detta som hänger och dinglar:
Mycket nöjd med detta. Min utmaning är annars att hitta örhängen med enorm känsla men som ändå funkar att kuta med. Detta häng kan eventuellt funka men tror jag skippar det på maran om två veckor. Mitt andra öra ser ut såhär just nu med en tagg och fjäder längst ned.
Sist men inte minst. Förra söndagen, alltså dagen efter Women´s Health Halvmarathon, tog jag en återhämtningsjogg tillsammans med Febe i Grönstaskogen. Det var ett tag sen vi sprang tillsammans men nu tog vi oss fram där i skogen. Vi pratade inte om något speciellt och farten var det sådär med (förutom när Febe spurtade ifrån mig i backarna). Men att se hennes tofs guppa runt där framför mig, skogsdoften och att bara vara där med varandra, med skogen runt oss, ja det var det bästa på väldigt länge. Ni ser troligen bara en tjej som springer här på bilden, men jag ser en massa annat.
Tack för idag, slut för idag.
